Ångest..

Jag har vankat fram och tillbaka hela sommaren och funderat på om jag ska börja i skolan igen eller om jag ska skjuta upp det ett tag. Så som det ser ut just nu så blir det nog så att det faktiskt skjuts upp.. Jag mår så otroligt dåligt av stress och jag känner inte att jag är tillräckligt bra för att kunna sätta mig i den miljön som jag vet att jag känner mig obekväm i. Det är som att sätta en person med cellskräck i ett otroligt litet rum. Jag klarar bara inte av det.. Jag behöver ett år för att rannsaka mig själv och fundera på vad jag faktiskt vill göra. Nu i våras så gick jag verkligen i väggen och jag mådde skit. Jag bröt ihop iallafall en gång om dagen och vissa dagar var det mer än så och det klarar jag inte av. Det slutade med att jag kontaktade BUP och började gå på samtal. Jag ska fortsätta i höst även fast jag inte ska plugga eftersom att jag behöver prata av mig hos en person som är till för att lyssna och hjälpa till att lösa problem.

Jag vet att mina föräldrar kommer bli besvikna nu och jag vill att de ska veta att jag älskar dem högre än allt annat. Jag gör inte detta för att jag är lat eller för att jag helt enkelt orkar, utan det är för att jag har mått så fruktansvärt dåligt över just detta så jag behöver lite tid till att tänka. Jag hoppas att mina nära och kära förstår min situation och inte smutskastar mig och tycker att jag är en dålig person som inte har ork till att gå i skolan just nu. Mitt psyke blir totalkraschat och om jag utsätter mig för sådan stress igen så vet jag inte om jag kommer orka överhuvudtaget. Folk kommer tycka att jag är överkänslig och patetisk men det är det sista jag orkar tänka på just nu. Nu ska jag bara fokusera på mig själv. Försöka bli trevligare mot familj och vänner och faktiskt ta mig tid till att umgås med dem jag älskar.

Ni som känner mig, besudla inte mitt beslut och låt mig ta det på egen hand. Jag vill inte putta bort någon eller få någon att känna sig illa till mods när de ska prata skola med mig men jag mår inte psykiskt bra än. Jag måste få söka igenom mig själv och VERKLIGEN ta reda på vad det är jag känner för. Jag hoppas att alla förstår mig och inte tycker jag är en idiot som kastar bort det hela. Jag vet att detta kommer få mig att må bättre. Det är iallafall värt ett försök. Jag tänker kämpa för detta, för att jag ska må bra igen.

Mamma, pappa och storasyster. Jag älskar er av hela mitt hjärta. Tveka aldrig på det. Samma till mina fyra andra syskon! Ni är otroligt viktiga för mig och jag tycker det är synd att vi ses så sällan och det skär i hjärtat på mig.. Tack för allt som alla har gjort för mig. Det betyder mest.