Hemskt!

Skulle verkligen behöva en snäll och underbar pojkvän här hos mig nu. Jag känner mig så otroligt ensam så jag nästan spricker. Jag är dock inte lika sällskap sjuk som jag brukade vara förr. Då fick jag seperationsångest varje gång D och jag skildes åt och jag hade gråten i halsen ända tills jag befann mig i mitt rum. Allt vart så suddigt när han inte var här. Han gjorde allt så mycket klarare och gjorde mig till en riktig person, en bra person. Nu när det är bra många mil mellan oss så känner jag mig tom. Som att han lämnar ifrån sig ett tomrum varje gång vi skiljs åt. När vi ses igen så är det tomrummet fyllt med glädje och den kärlek han för med sig. Jag är så glad att han är min. Mad monkey man! v