Jag är så glad att han finns. Genom ur och skur så har han stöttat mig och jag inte börja beskriva hur tacksam och lycklig jag är. För ett halvår sedan mådde jag piss, åt mindre än vad gör nu vilket resulterade i att mina revben stack ut och det såg vidrigt ut. Man kan säga att jag led utav ätstörningar och kämpar fortfarande med att äta rätt och i rätt mängd. Jag har velat fram och tillbaka många gånger och vissa gånger har jag stått vid kanten och varit redo att hoppa, att strunta i det vi har byggt upp. Men varje gång jag gör det så ser jag hur han ler, hur han ser på mig med sina enormt blåa ögon som ser igenom hjärta och själ. Han vet vem jag är, hur jag fungerar och vad jag behöver.
De flesta tänker nog "Men åh, Karro, håll käften. Vi har läst det här tusen gånger i din förbannade blogg. Nu räcker det." Jag ser det ingen annan ser. Jag känner det ingen annan känner. Hur jävla speciell han får mig att verka och känna mig är en helt sinnessjuk känsla och jag skakar så fort den går igenom min kropp. Hur mycket vi än tjafsar och retas så finner vi varandra i slutändan och allt är frid och fröjd. Jag kommer aldrig tröttna på att ha honom vid min sida men jag känner mig så otroligt dum som håller honom så nära. Men vad kan jag säga, jag har aldrig upplevt den här typen av kärlek som får mig att pirra även efter fem gångna månader. Jag tröttnar aldrig, som sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar