Kan inte världen låta mig vara?

Jag känner mig förbannad, frustrerad och ledsen. Allt på samma gång. Hur illa kan det gå egentligen? Känner hela tiden att jag behöver någon att prata med men nu är det kört, totalkört. Varför ska jag ens bry mig längre om ingen orkar lägga tid på att prata med mig lite då och då? Känner inte att jag orkar stå på mina egna ben då jag är alldeles för svag och inte klarar av att vara ensam. Jag känner mig inte åsidosatt men inte heller prioriterad. Jag vill så gärna vara en förebild och en person som folk kan se på och beundra. Jag är väldigt ledsen och jag kan gråta flera gånger om dagen. Det känns bättre när jag blir tröstad, men när jag blir bortputtad så känner jag mig så låg att jag skulle kunna gå ut, packa mina grejer och bara dra iväg då ingen skulle bry sig ifall jag stannar eller ej. Jag får aldrig utlopp för mina känslor, de ligger bara och gror och blir större än vad de var från början. Allt jag begär är en person som jag kan luta mig mot och som jag kan lita på. Det är allt jag vill ha. Allt annat kan jag klara mig utan.