Att veta att han finns där..

Jag är mycket för kärlek och bangar inte att umgås med det jag kallar mitt hjärta. Folk kan tycka att jag tjatar om honom och att jag borde lägga av med mitt smöriga prat. Jag har fått höra att jag är alltför pratig när det gäller mitt kärleksliv men sanningen är att jag inte kan låta bli. Det är nog många tjejer och killar som känner precis så som jag gör nu: jag är kär upp över öronen och jag vill umgås med mitt hjärta dygnet runt om det så går! Jag tar varje tillfälle i akt att träffa honom är och jag sa till honom tidigare idag att han är min stora trygghet. Jag lutar mig mot honom när det blåser hårt och allt är skit rent ut sagt. Då finns han där när jag är ledsen, tröstar mig och stryker mig sakta över ryggen samtidigt. Jag har haft ett tidigare förhållande då jag blev verbalt förolämpad titt som tätt. D har aldrig någonsin förolämpat mig genom att säga något elakt. Han är en otroligt snäll och godhjärtad person. Jag har aldrig fått så många fina komplimanger som från honom och jag kan inte säga annat än att jag har otrolig tur som har honom. Det är inte alla personer som lyckas hitta den där kärleken som får det att pirra i hela kroppen.

I början så var han en nonchalant och svårfångad person och jag var redo att ge upp flera gånger. Men jag kämpade, för det kändes rätt. I början var jag bara nyfiken på honom och den han var men nu vill jag lära känna honom resten av mitt liv. Åh, han var så snygg, charmig och svåråtkomlig! Ju mer han stötte bort mig, desto mer ville jag ha honom. Och till slut fick jag honom, efter åtaliga strul och raggande hit och dit. Han var inte intresserad, men det var jag. Ibland så känns det som om det är tvärtom nu. Fast han är allt jag kan önska mig och jag älskar honom. Baby, du är allt.