Kom hem då!

Mitt hjärta smärtar utav saknad. Jag sitter här helt ensam och klockan har precis slagit tolv. D har inget batteri på telefonen så jag kan inte få tag på honom men jag har ringt honom ändå, förgäves. Jag skulle gissa på att han ligger och sover på sjukhuset just nu. Det borde jag också göra med tanke på att jag ska upp supertidigt och klippa mig men jag kan bara inte somna utan D. Fan, jag har smågrinat lite halvt hela kvällen och jag har tröttnat på det må jag säga. Det är ingen idé att jag sitter och grinar över att han inte är här. Det är inget jag kan göra åt saken men jag kan inte förmå mig att tänka på hur hemskt allt skulle vara utan honom. Hur ensam jag skulle vara, hur dåligt jag skulle må och hur oälskad jag skulle känna mig. Man kan säga att han har förgyllt hela mitt liv och att jag inte vet vad jag ska göra utan honom. Detta är nog ren kärlek och jag älskar honom. Får helt enkelt leva med att inte ha honom i närheten jämt.

Nu ska jag torka mina tårar och försöka sova. Hur ensam jag än känner mig så får jag försöka att tänka positivt. Jag ska ju trots allt åka till honom imorgon framåt kvällen och jag längtar tills jag befinner mig i hans armar igen. Jag har aldrig varit såhär lycklig eller kär. Allt tack vare honom!