Jag är ingen negativ person. Jag försöker alltid se positivt på saker som egentligen är det motsatta. Har vi t.ex inte en enda godisbit i huset så tänker man; äh vafan, då slipper jag bli fet och få hål i tänderna. Det försöker jag göra med det mesta och ibland så funkar det faktiskt riktigt bra. Som nu t.ex, klockan är elva på kvällen och jag är dötrött men jag är uppe iallafall. Det negativa är att jag verkligen vill sova men det positiva är att jag får prata med D om cirka en kvart. Jag har inte lust att vara ensam nu utan jag vill vara med D, men det positiva är att jag får träffa honom imorgon och då har jag saknat honom en dag. Jag är mycket sällskapssjuk och det har ju sina baksidor om man säger så. När jag är ensam så sitter jag alltid vid datorn för där har jag mitt sällskap när alla andra är borta. Det är inte mycket egentligen men det hjälper för stunden..
Imorgon så är det skola igen och nu ska jag fan ta och skärpa till mig. Jag mår bara dåligt om jag missar mer i skolan och det kommer inte jag att klara av helt ärligt. Det får inte sluta med att jag blir utslängd för det orkar varken jag eller min familj med.
Nu sitter jag och väntar på att D ska se klart på Simpsons och det verkar ta en jävla tid. Jag som vill prata med honom nu, jag är så trött så jag behöver sova annars kommer jag kollapsa. Det var tänkt att jag skulle städa förut men det enda jag orkade med var att byta sängkläderna. Imorgon så ska jag ju till skolan och sedan till Högsjö direkt efter så jag kan nog leva med att mitt rum ser ut som skit i en dag till eftersom att jag inte kommer vara hemma. På sista tiden så har jag spenderat mer tid hemma hos D än vad jag har gjort i mitt eget hus.
Den största anledningen till det är att jag verkligen försöker umgås så mycket som jag bara kan med D just nu. Han har precis sökt till folkhögskolan i Göteborg, Örebro och Linköping bland annat. Om det är så att han kommer in så blir det kämpigt för vårat förhållande. Det skulle bli ett helgförhållande och sådant skulle jag aldrig klara av. Att prata i telefon varje dag må vara underbart, men det är ingenting upp emot att ligga i min älsklings famn samtidigt som han säger; Fan vad du är gullig. Nu när jag skriver det här så börjar tårarna rinna på mig och jag vet att han faktiskt kan ge sig av till hösten. Jag vill inte att det ska hända. Jag tycker redan att det är dyrt att åka hem till honom och skulle han flyttar han ännu längre ifrån så kommer mellanrummet inte bara bli större milvis utan även känslomässigt. Jag älskar honom verkligen, det gör jag. Och jag ska försöka få honom att inse det genom att vara världens bästa flickvän framöver. Han har haft det tufft och jag likaså, han behöver det och jag med. Han kompletterar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar