Sitter för tillfället och funderar på allt mellan himmel och jord och inte förrens nu så förstår jag hur nonchalerad och ignorerad jag var i mitt tidigare förhållande. Ingen kan någonsin förstå hur mycket jag älskade honom och jag var redo att göra allt för honom. Istället fick jag ingenting tillbaka. Jag fick dumma ord och bortglömda kvällar. Visst var början bra precis som i alla andra förhållanden. Allt är som gjort och de rosa molnen förökar sig efter varje kyss och komplimang. Efter några månader så slutade vi ha sex och det var då det hela började på riktigt. Han accepterade det inte och han tyckte att om vi inte skulle ha sex så var det inget värt. Han kunde inte acceptera att just då ville jag inte. Efter det så fortsatte det med flera bråk om diverse saker som inte ens betydde någonting. Jag ville ju bara vara med honom, jag ville inte bråka. Men när man till slut blir ignorerad så förstår jag inte varför man fortsätter att kämpa. När jag till slut fick veta att det var otrohet med i bilden så sökte jag mig till andra killar men jag var aldrig otrogen. Jag sjönk aldrig så lågt. Jag ville hela tiden ha någon annan som kunde trösta mig och vara där bara för mig.
Till slut så mådde jag så fruktansvärt dåligt att jag lät alla mina problem gå ut över min familj. Det blev ständigt bråk här hemma och jag var det svarta fåret som fick alla problem att bli större och större. Jag mådde så dåligt att jag önskade att jag bara kunde försvinna. Jag ville flytta härifrån och aldrig mer se tillbaka på den skit som hade lagts fram vid mina fötter. Jag ville ju bara bli omtyckt men det tycktes vara svårare än vad jag trodde.
Vi tjejer gnäller ju alltid om att våra karlar aldrig ser när vi har gjort något annorlunda med håret eller har köpt en ny klänning för att vara snygg och se bra ut för våran respektive. Det fick jag gå igenom varje dag. Han såg mig aldrig för den jag var utan ville hela tiden ändra saker på mig som han inte tyckte var passande. Han tyckte att jag var för tjock och vid den tidpunkten så vägde jag 55 kg. Men jag sket fullständigt i vad han sa trots att det sårade mig otroligt mycket. Men jag vågade aldrig säga det till honom. Jag var så rädd för att stå på egna ben och att bli lämnad alldeles ensam. Just då var det skitsamma om jag mådde dåligt, jag hade iallafall honom trots att allting var fullkomligt skit.
Vissa kan tycka att jag nu smutskastar min förra pojkvän och jag kan hålla med till viss del. Men det här är ingenting emot vad han gjorde mot mig i dryga två år. Det var några få perioder då jag mådde bra och trodde att allting var helt okej mellan oss. Men hans personliga problem gick ut över mig och jag ville vara där att stötta honom men istället så sköt han bort mig. När jag ringde och mådde dåligt efter bråk med mina föräldrar så sa han bara; Vad vill du att jag ska göra åt saken? Att få höra det där gjorde så ont och det hände mer än en, två, tre gånger. Att jag skulle vara där som stöd var uppenbart. Men när jag behövde honom som mest så var han ute och drack med sina vänner. Jag var sällan ute och festade pga att han inte ville ge mig någon som helst lycka. Jag förlorade vänner som jag idag ångrar att jag sköt bort.
Trots all denna skit så mår jag bra idag och jag ser inte tillbaka på allt det här med ånger. Nej, jag är glad att det hände så att jag kan skilja på en idiot och en underbar person. Jag har hittat någon nu som jag verkligen älskar att umgås med och det är det som räknas. Han har mycket humor och jag tycker verkligen om honom trots att vi är i ett sådant tidigt skede. Jag har fått smaka på den onda medicinen och nu vet jag hur den smakar. Jag ångrar absolut ingenting av det jag har gjort under dessa år. Tvärtom. Jag ska lära mig av det här.
Så vad som än händer: Fortsätt att le. Ge dig ut i världen och gör allting som du velat göra. Livet är för kort för att vara i dåliga förhållanden. Hitta istället någon som tycker om dig och uppskattar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar