Jag har knappt sovit en blund inatt pga flera olika anledningar. Jag har bara legat uppe och tänkt på allt mellan himmel och jord. Jag funderar alldeles för mycket och skulle vilja stänga av alla tankar jag har. Jag är alldeles för orolig också och skulle vilja slappna av för en gångs skull. Jag är ständigt orolig över att jag ska bli övergiven av vänner och pojkvän, men varför tänker jag så fruktansvärt negativt? Jag vill ha alla mina vänner kvar och inte mista någon som är viktig i mitt liv.
Varför blir jag hela tiden så sentimental så fort jag är ensam utan sällskap? Nu när jag har spenderat mycket tid tillsammans med D så känner jag mig en gnutta olycklig så fort jag är ensam. Då har jag ingen att prata med, ingen att umgås med, ingen att känna mig omtyckt av. Jag vill ha honom nära men jag orkar inte vara en börda. Jag orkar inte heller bli beroende av någon. Jag vill kunna klara mig själv utan problem.
Jag har blivit sjuk igen, fått en fruktansvärd hosta som är en utav anledningarna till att jag har varit uppe hela natten. Så fort jag pratar eller andas lite för djupt så får jag hostattacker som heter duga. Skulle vilja åka till baby men han behöver nog lite ensam tid utan att jag är där och är ivägen. Visst är det underbart att umgås med honom men jag tänker inte bli efterhängsen och irritationsobjekt. Jag får träffa honom i veckan om jag är fit nog att gå till skolan. Jag får hoppas på att hostan ger med sig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar