
Jag sitter och håller tummarna för att morgondagen blir så som jag vill. Förhoppningsvis så kommer D hit om han mår tillräckligt bra och blir kvitt febern samt hostan som har härjat sedan i lördags. Jag vill verkligen att han ska bli frisk så att han kan göra mig sällskap här hemma. Han är min guldklimp och lyckas alltid göra mig glad. Jag har umgåtts med honom nästan hela lovet men jag kan ändå inte låta bli att sakna honom! Visst skulle vi behöva lite tid ifrån varandra så att vi inte tröttnar i sådant tidigt skede men jag säger emot mig själv konstant. När jag har bestämt mig för att jag ska revoltera och INTE träffa honom så är jag ändå där, hemma hos honom, några timmar efter mitt beslut om att sakna honom istället för att träffa honom. Jag är bra jävla underlig ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar