Seg jävla fredagskväll.

Bilden ovan togs för några dagar sedan när jag och Jennifer var i studion tillsammans med grabbarna som var i full gång med att spela in sina låtar. Jag tuggade glatt på mitt äpple och jag önskar att jag var lika glad nu. Nu känner jag mig bara seg och en aning deppig. Det blir lätt så när man inte har någon att prata med eller någon att umgås med. Familjen sitter på nedervåningen men de kollar bara på skit på tv så jag sitter hellre här uppe och kollar på OC istället. Pojkvännen skulle kanske sova här inatt men det blir nog ändrade planer. Jag sover hellre själv än att han kommer hit mitt i natten när han är klar med att spela in i studion. Jag ska upp tidigt imorgon och då åker vi till Linköping för att hjälpa min storasyster Elfrida med flytten.

Nu när jag sitter och funderar så hårt så undrar jag hur folk ser mig utifrån deras egna synvinkel? Tycker de att de står över mig i rank eller ser de upp till mig? Det är så många intryck man får så är det svårt att tolka allt. Förhoppningsvis så ser folk mig som en helt vanlig person som inte är mer eller mindre speciell än någon annan. Det är så jag vill vara. Inkognito. Förr var jag vräkig och sökte alltid uppmärksamhet i allt jag gjorde. Nu håller jag mig hellre för mig själv och är mig själv också. Jag är inte fjorton längre och det är jag otroligt glad för. Jag är ännu gladare att jag inte har behållit min attityd, att jag inte försöker stå i mitten av allt. Jag behöver inte längre bli sedd eller få ständig bekräftelse. Jag är nöjd med den bekräftelse jag får från pojkvän, familj och vänner. Det är allt jag behöver. Och jag tror att jag har mognat ganska mycket de senaste tre åren. Jag kan inte säga annat än att jag är glad över att få vara mig själv. Jag trivs i mitt skinn. Jag trivs med mig själv.