Ensam.

Klockan är kvart över tre på eftermiddagen och jag vaknade nyss. Helt sjukt! Jag har aldrig varit den som sover till långt in på eftermiddagen även fast jag varit uppe till klockan fem tidigare natt. Det är något som är riktigt skumt och obehagligt. Ikväll så ska jag komma i säng jättetidigt och jag ska trötta ut mig själv så mycket som jag bara kan under dagen. Jag kanske skulle köra ett stenhårt träningspass här inne och försöka få med mig Dennis också, som förövrigt fortfarande ligger och sover. Jag fattar inte hur han kan göra det nu när han vet vad klockan är. Helt sjukt. Jag hade en underbar dröm inatt som jag vill ska bli sann. Jag var med i en teaterförening och jag var den stora stjärnan. Så som det var på tjugotalet när burleska sångerskor/dansare försökte slå igenom på en liten scen i hopp om att någon viktig skulle se dem. De drog av någon jazzig låt om att de ska aldrig låta sitt hjärta bli krossat igen. Så skulle jag vilja ha det. An all american dream! Men inte alla drömmar kan bli sanna för alla. Vissa har det så lätt så att de glider in på ett bananskal bara för att de har träffat rätt person vid rätt tillfälle. Det har inget med finess eller kämpande att göra. Det bara blir så. Jag hatar att vissa har det så himla lätt medans andra kämpar för sin sak hur länge som helst.. Men det är bara jag vaknar upp och inser att det är verkligheten.

Jag kommer förmodligen aldrig bli en världskänd sångerska eller en omtalad person. Det är okej för mig, men jag tänker inte ge upp förrens jag har kämpat mig iallafall halvvägs till toppen. Jag är inte den som ger upp när jag verkligen vill ha något. Jag ska lägga i samma växel och kämpanda som när jag var fullt bestämd över att jag skulle göra Dennis till min. Det funkade ju! Jag hoppas på det bästa och håller tummarna.